(En dikt den unge mannen skrev ner åt mig då vi sågs på en kopp kaffe för att diskutera allas vår envisa misär.)

Ångest var det första ord han kunde säga 
Hans tonår 
var en sju år lång panikattack 
där spegelbilden kvävdes inför honom 
som en kattunge under vatten 

Som ung var han medlem 
i tre olika sekter 
tre olika ramverk av färdig identitet 
Fast han alltid innerst inne 
tillbad kvinnorna 
Hans hjärna har blivit evigt urtvättad 
av indoktrinering 

Han förnekar sin ptsd 
tills den dräper honom 
Han är högpresterande men full av självförakt 
som allmänpsykiatrins bäst bevarade hemlighet 
Alla hans vänner klippte banden 
Det enda som nu brinner i hans hjärta 
är en släktfejd