Dikter

Hemlängtan

Månskäran som en persika på ett sotigt trägolv
natten biter som barndomsminnen
cikador surrar sina fioler
medan bakgårdens katter tittar på mig
stjärnklar är himlen som ett glastak
blinkar som varningslamporna
från passagerarplan från andra sidan jordklotet
bänkpress mitt i natten
lyfter vikter tyngre än ångest
efter bombade släktingar
palmblad prasslar bakom mig
en tvättbjörn äter ur katternas skål
mörkret självdör vid huslyktan
eldflugorna påminner mig
om Kuba 1996

Interaktion (se mig)

Vi är alla akademiker 
Överflödiga i utbildningsinflationen 
Höga på överdoserade egotrippar 
Utan personligheter eller orginella intressen 
Ett folk av vitkalkade gravar 
— 
Jag dämpar min träningsnarkomani 
Med bänkpress 
Och ber för döda vänners mödrar 
Medan folk hävdar sig på facebook 
Som ekon i ihåliga statyer 
De jagar uppmärksamhet att slå i sig i armarna 
Som statuskanyler 
— 
Min far bor i höghusen 
Vi har inte setts på femton år 
Förutom i det ständiga hat 
Vi delar som vi delar genetiken 
Han fick fick ett barn 
Jag fick två 
Han skrev dikter 
Jag skriver bättre

Narkissos svarar

(En dikt den unge mannen skrev ner åt mig då vi sågs på en kopp kaffe för att diskutera allas vår envisa misär.)

Ångest var det första ord han kunde säga 
Hans tonår 
var en sju år lång panikattack 
där spegelbilden kvävdes inför honom 
som en kattunge under vatten 

Som ung var han medlem 
i tre olika sekter 
tre olika ramverk av färdig identitet 
Fast han alltid innerst inne 
tillbad kvinnorna 
Hans hjärna har blivit evigt urtvättad 
av indoktrinering 

Han förnekar sin ptsd 
tills den dräper honom 
Han är högpresterande men full av självförakt 
som allmänpsykiatrins bäst bevarade hemlighet 
Alla hans vänner klippte banden 
Det enda som nu brinner i hans hjärta 
är en släktfejd