Dikt

Borta

Det närmar sig vinter igen 
mina fötter står på en annan kontinent 
när jag inte sett Sverige på snart tre år 
ter sig alla mina vänner som spegelbilder 
från en tid där jag var någon mindre 
som moln i drömmar 
jag inte förmår greppa

Oktober slår in alla rutor på min lägenhet 
mitt i natten när jag ligger i sängen med min fru och vår bebis 
och drömmer om Dalarnas skog 
Oktober när min son fyller två år 
en pojke som aldrig ska se det jag sett

Luften blir inte syrlig här 
vinden för med fukt från Karibien 
den vinden når aldrig Skandinavien 
eller de få som ännu lever i mitt hem 
där är vinden skör som en ishinna över en vattenpöl 
som trampas av klackar 
precis som det liv som glidit ur mina händer

Poets log
ten o’clock on a windy Sunday night
September gnawing on my bones like time
as leafs in memories from childhood forests
in bed next to the baby
a wordless writer to be
an ever ongoing process of creativity
never resulting in a finished work
a pilgrim and a kafkalike shadow
a rancher without cattle and a fatherless new father
in my negligence of mankind I have found myself outside their fellowship
I live in parallel black and gray fantasies
I am Bergman with a foggy lens
twenty hours overtime per week is a weary
the sun is on my hard hat for a decade a day
my soul cannot find a pasture
a Warsaw publisher rails on modern poetry
and so puts a couple of rounds in the neck of my eagerness to write
as the last hawk’s unwillingness to screetch
and so proceeds my days and years
the Florida oak trees wave my hope goodbye in the stormy sky
while I write these first runes from my camp
as a thirty year old man
and pray for my children
and those that went before

Mässfall

Det springer likhundar runt alla mina relationer
medan veckorna rusar förbi mig som döda vänner i svettiga drömmar
jag vaknar om nätterna av att jag gråter
sover på sömntabletter med pistol bredvid sängen
jag duschar kallt men kan aldrig tvätta själen
i min hjärna brinner redan det tredje världskriget
där fred bara kan mäklas med blod och ett kors
i den enslighet som uppstår när man knarkar tabletter ensam på en tisdag
där familj är ett bevis på att vatten rinner bättre än blod
i skuggsidan av en tonårstid på en tågperrong utan räls
jag frågar hejvilt men ingen vill svara
på vart man ska gå när man tillryggalagt livet
i en sjukhussal i Falun
jag ser hur min fars dikter i min barndom
ryker i en askkopp
vi är ångestens paktbröder
som mässfall varje söndag
på en bruksort ingen minns.

Interaktion (se mig)

Vi är alla akademiker 
Överflödiga i utbildningsinflationen 
Höga på överdoserade egotrippar 
Utan personligheter eller orginella intressen 
Ett folk av vitkalkade gravar 
— 
Jag dämpar min träningsnarkomani 
Med bänkpress 
Och ber för döda vänners mödrar 
Medan folk hävdar sig på facebook 
Som ekon i ihåliga statyer 
De jagar uppmärksamhet att slå i sig i armarna 
Som statuskanyler 
— 
Min far bor i höghusen 
Vi har inte setts på femton år 
Förutom i det ständiga hat 
Vi delar som vi delar genetiken 
Han fick fick ett barn 
Jag fick två 
Han skrev dikter 
Jag skriver bättre

Narkissos svarar

(En dikt den unge mannen skrev ner åt mig då vi sågs på en kopp kaffe för att diskutera allas vår envisa misär.)

Ångest var det första ord han kunde säga 
Hans tonår 
var en sju år lång panikattack 
där spegelbilden kvävdes inför honom 
som en kattunge under vatten 

Som ung var han medlem 
i tre olika sekter 
tre olika ramverk av färdig identitet 
Fast han alltid innerst inne 
tillbad kvinnorna 
Hans hjärna har blivit evigt urtvättad 
av indoktrinering 

Han förnekar sin ptsd 
tills den dräper honom 
Han är högpresterande men full av självförakt 
som allmänpsykiatrins bäst bevarade hemlighet 
Alla hans vänner klippte banden 
Det enda som nu brinner i hans hjärta 
är en släktfejd 

Helga trefaldighets kyrka

(Uppsala, 1500-tal)

I nötta lutherska träbänkar 

Innanför fönster som spikats för med brädor 

Så att de inte råkar se när överheten drar förbi 

På väg mot katedralen brevid 

I midvintermörker med enbart 

Flackande levande ljus 

Som smeker väggarnas uthuggna sten och målningar 

Bibelberättelser och djävlar och Eden 

Satt bönder ihopklämda som höns i reden 

I en hostande mumlande surrande natt 

Inför den åldrige gestikulerande prästen 

Högt läsandes bergspredikan 

Ur en skinninbunden Gustav Vasas Bibel 

Som en profet på Jerikos murar 

Medan snö föll utanför 

Ren som rättfärdighet från ovan

Alkoholistvänner

Oss alkoholister emellan
rinner inget blod
flyter bara minnen
från fester och tabletter
kvinnor med beroendepersonligheter
klotterskadegörelse i tonår
varm choklad från livets ord på stora torget
gråa höghus och hashbitar på vinterkvällar
som aldrig tog slut
precis som den ångest
vi aldrig lyckades bortdosera
med skrivna texter, antabus, eller starksprit

Där jag gick med morfar

Snart går jag där vid bäcken
porlande mörk och grå
Där morfar såg mig leka
nu han vakar som ett rå


Han ser i mina drömmar mig
hans barnbarns vuxna händer
Som förr satt med vid nattens tal
framför brasans sista bränder


Han är mig nära vart jag går
i alla mina minnen
Hans bild finns i mitt sinne
jag hör hans röst i vinden


Jag längtar dit till bäck och gran
till slänt och liljor unga
Jag växte upp och lekte där
i morfars stövlar tunga


Snart går jag där vid bäcken
och går till kyrkogården
Där är jag nära dig igen
och lägger ros på vården